Brev till Dixon

Käraste Dixon.

Jag har länge planerat att skriva detta brev, första tanken slog mig för säkert flera månader sedan när du först började göra starkt intryck på mig.

Jag tänkte börja med att hälsa från Urban, du vet, han som bodde granne med dig ett tag när du flyttade in på katthemmet. Urbans historia finns att läsa i ett tidigare inlägg på katthemmets blogg. Han hälsar att han har det gott, inte bara har han två nya bröder, han har även nöjet att ha blivit med två systrar som är jourhemskatter i hemmet. Han tycker att det funkar bra, tjejerna bestämmer, till och med över Champis, men så länge Urban får fortsätta med sina långa sovmornar så är han nöjd.

Din historia, den del jag känner till, började just på katthemmet. Vi vet inte så mycket mer om din bakgrund och du har varit tämligen tystlåten vad gäller detaljer, det enda vi vet är att du bott invid en gård och att man uppmärksammade dig när gårdens ägare flyttade. Ingen gjorde anspråk på dig, jag hoppas att du inte kallar mig fördomsfull men okastrerade skygga hankatter brukar i det flesta fall sakna ägare.

Min första tanke när du flyttade in på hemmet var att du just aldrig haft någon ägare, eller någon positiv kontakt med människor över huvud taget. Nu skäms jag, för satt jag inte och skrev exakt samma sak om Urban? Jag ska aldrig mer döma en katt i första taget, tänkte jag då. Och så flyttade du in och jag tänkte "jaha, här har vi en skyggis igen, han beter sig helt annorlunda än Urban så det här kommer nog ta lång tid"

Skillnaden mellan dig och Urban var att du var arg. Nej förresten, du var riktigt förbannad. Du morrade ända ned från tårna och frustade som en ilsken tjur. Nog hade vi respekt för dig, jag var också osäker på om jag skulle närma mig dig när du var så pass stressad som du var den där första tiden. Så vi lät dig vara. Jag förstår att du var rädd, det där med att vara instängd kan vara ytterst frustrerande och jag hade önskat så att vi kunde ha talat om för dig att du var trygg hos oss.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur ont du måste ha haft det. Då när du var hemlös menar jag. För den där öroninflammationen du hade, den var inte att leka med. Till på köpet hade du ögoninflammation också. Hur länge hade du haft det innan du kom till oss? En månad? Ett halvår? Ett år? Senare, när veterinären fick ta en ordentlig titt på dig och ordinerade allehanda medikamenter mot svullnaden som till och med hindrade ortoskopet från att ta en närmare titt därnere, så måste det ha varit en lättnat att slippa den ständiga smärtan. Ditt stukade öra pekade till och med rakt upp igen.

Det var i alla fall ögoninflammationen vi fick börja med. Visst hade jag droppat ögonen på sura katter förut men aldrig på en katt som i praktiken skulle kunna klösa ur mina egna om jag försökte. Varför skulle jag inte varit orolig?

Nog blev du överraskad när du plötsligt fick en filt över dig, och ännu mer paff blev du när jag försiktigt vecklade fram ditt huvud och med andan i halsen lyckades pricka ögondropparna rätt i ögat på dig. Du måste ha undrat vad sjutton jag höll på med, inte kunde du hindra dropparna från att falla heller. Jag var så glad att det fungerade, ja, jag var riktigt stolt över dig.

Det sägs att vägen till en katts hjärta går via magen. Det tycktes du ha hört talas om. När blötmaten på sin höjd lockade dig dovt morrandes fram till matplatsen trots att vi tjuvkikade genom dörröppningen, tycktes torrisarna göra dig besatt. Jag har aldrig sett en katt sätta nosen i vädret på det sättet du gjorde, med djupa andetag och en stark målmedvetenhet. Det var en god idé i början för du kunde inte låta bli att leta reda på godbitarna. Du hade dock ett vaksamt öga på mig och i och med morrningarna som kom med jämna mellanrum lät du mig veta att du inte var på humör för något fuffens. Som du minns kunde jag ju inte låta bli ändå och jag lade några torrisar i min hand. Tur att du var så pass driven av godbitarna, men du tycktes veta att det var fuffens på gång för du morrade redan när du såg torrisarna i handen på mig. Att du sedan inte kunde se skillnad på torris och fingertopp var ju beklagligt men ett nödvändigt ont i processen.

Ja, jag ber om ursäkt för det där med sopborsten. Det fungerar för en del katter och man måste ju prova sig fram, du var inte direkt samarbetsvillig och gav mig ingen vink om hur jag skulle närma mig dig. Tanken är att 1. ett litet föremål i plast inte ska vara lika skrämmande för katten, och 2. ett litet föremål i plast tenderar inte skrika högt om någon får för sig att bita i det. Det var i alla fall första gången jag nuddade vid dig! Jaja, via en liten sopborste då.

Vi fortsatte med torrisar i handen, den här gången hade jag dock sådana där plasthandskar på mig, de var alldeles lagom för att du inte skulle "råka" rispa upp min hand när du gapade efter godbitarna.

Förresten, det där med att dänga till med tassen, i början lade du rikligt med kraft bakom högerkroken. Var du så taktisk att du visste att torrisarna skulle flyga ur handen om man dängde på den? För det aktuella problemet just då var ju att så fort du såg en hand så drämde du till den i hopp om att det skulle regna torrisar. Det var därför vi slutade med att mata från handen, tji fick du! Händer hade uppenbarligen fått en positiv betydelse för dig men du lyckades inte riktigt anpassa ditt språk till att få oss att förstå vad du ville ha. Med våld kommer man ingen vart. Sägs det i alla fall.

Jag tycker att det var häftigt i alla fall att du började kommunicera, vad är det som säger att det är människorna som går ned på kattens kommunikationsnivå och inte tvärt om?

Dagen med stort D, minns du den? Jag kommer alltid att spara den känslan djupt inne i mitt hjärta. Jag fick nudda dig och klia dig snabbt i nacken när du dammsugade i dig dina torrisar, so long so good. Du tenderade fortfarande veva med högerkroken men utan någon särskild tyngd bakom. När jag lät handen glida över dina skuldror och du plötsligt höjde dig upp mot min hand stannade världen. Gud vad löjligt det låter, men det kändes faktiskt så. Man håller liksom andan som för att spänna alla sinnen och försöka bli klar över om det som hänt faktiskt har hänt. Vi gjorde samma sak en gång till. Och igen. Och igen. Och igen. Plötsligt förstod du mig. Du och jag, vi kelade. Jag visste inte ens att du visste hur man gjorde. Du kanske inte ens visste att jag visste hur man gjorde. Vem vet? Vi fortsatte att kela, du använde fortfarande ett väldigt hårdhänt språk men på bara en kvart så var du plötsligt där bredvid mig och jag fick kela med dig.

Nästa gång vis sågs och kelade så spann du.

Nu när det hela börjat rulla så gick det bara fortare och fortare, jag spenderade så mycket tid jag kunde hos dig. Du var fortfarande hårdhänt och skrämde fortfarande livet ur en del volontärer, du hade tex egenheten att morrandes och tjutande rusa fram när maten serverades och i princip slå matskålen ur handen på den olyckligt aktuelle servitören.

När man var inne hos dig var du mycket målinriktad - du visste väl att händerna var källan till kel men samtidigt verkade du rädd för att de skulle strypa dig eller att vi skulle kasta oss över dig och bita dig i rumpan. Du var kort sagt ganska splittrad.

Men vad jag alltid har funderat på är varför du inte tycktes skygga för händer som kom emot dig utan att du dängde på händer som förflyttades IFRÅN dig. Var det ditt sätt att säga "kom tillbaka"? Som när man tex var tvungen att sträcka sig efter toalettspaden för att mocka och du flög fram som en projektil och dängde på både armen, handen och spaden. Jag önskar så att du kunde berätta varför du gjorde som du gjorde.

Du fortsatte att göra stormsteg, första målet från gos bredvid mig var såklart gos i knät. Och eftersom du med tiden blev så pass fäst vid händerna behövde man bara flytta händerna upp i knät för att du skulle ta mod till dig att följa efter.

Det tog några dagars tvekande men det gick förundransvärt fort och när du väl hittat din plats i knät kunde du inte få nog. Det var nästa lilla problem, du blev helt enkelt alldeles för uppjagad och hade fullt sjå att hela tiden hålla koll vart händerna befann sig så att du kunde utnyttja deras goskapacitet så mycket som möjligt. Du for runt som en liten virvelvind i knät och det var långt ifrån den avslappnade sinnesstämning vi var ute efter. Därför provade vi att helt enkel bara låta händerna ligga stilla i knät så att du fick sköta det där med goset på egen hand. Och det gick ju fint, efter en kvart kunde du till och med lägga dig till ro och somna en stund.
Men nåde den som plötsligt, lite för hastigt reste på sig och rörde sig mot utgången. Då kunde man få sig en hurring mot oförskämdheten, eller så kanske du bara blev orolig och ville markera att du var osäker? Du har som sagt varit ganska innesluten och behållit dina känslor för dig själv, vi önskar så att du kunnat berätta hur du kände.

Nå, du gick från att ha varit en vildkatt till ömhetstörstande, knäberoende goskatt. Vem kunde ana? Och en annan sak, jag har ALDRIG träffat en katt som dreglade så mycket som du gjorde, jag hoppas att du inte tar illa upp men man blev liksom dragerad i dregel! Att katter dreglar överdrivet tror man har att göra med avvänjningsperioden från mamma katt, flyttade du hemifrån för tidigt? Förlorade du din mamma? Förlåt, det kanske är känsliga frågor det här men vi människor vet så lite om katters beteende att vi oftast bara kan gissa. Att dregla är vad jag vet en reflex när ungarna diar och kopplat till den trygghet som mamma katt ger sina ungar. Att sen vuxna katter dreglar kan vara ett sätt att göra sig själva trygga tex när de är stressade eller splittrade. Eller så är det bara en reaktion i en situation när katten känner samma trygghet eller samma känslomässiga tillstånd som den hade med mamma katt när den diade. Jag gissar på det, det finns säkert fler teorier.

Du blev allmänt känd som knä-igeln på katthemmet. Du lindade volontär efter volontär kring ditt lilla katthjärta och ditt hårdhänta språk mildrades. Din blick var lugn och harmonisk, du var inte längre lika stressad. Ditt mål i livet, ditt Nirvana, tycktes vara en människas knä och en människas närhet. Så fort du såg någon komma lät du höra din alldeles speciella stämma, ett bräkande äääääää som kunde brytas upp i små gläfsningar, wä wä wä! Dina tassar trampar till ackompanjemang.
Aldrig har jag varit så frestad att ta med en katt hem, trots att jag vet att min situation just nu inte tillåter mig ha katt. Men det brydde ju inte du dig om, du charmade mig totalt, du ägde mig nu och då och kommer alltid att göra det.


Det fanns dock en person som du lindade så pass hårt att hon inte hade möjlighet att slippa undan. Dagen du flyttade var jag glad, sorgsen, stolt,nervös och en massa andra saker på en och samma gång. Jag vill att du hälsar din nya matte och husse från mig, vi känner ju varandra, din matte och jag, så jag vet vilken underbar familj du har fått. Jag vill också tacka för brevet jag fick där det stod om dina första timmar i nya hemmet, du hade först gömt dig under sängen men sedan tillbringar flera timmar med matte i sängen där du, gissningsvis, dreglade av lycka.

Hon har ju även skrivit en blogg om dig och det är inte utan tårar i ögonen som jag kan läsa om hur du lever rövare med leksaksmöss, skriver på datorn och erövrar kuddar. blog.irma.se

Jag hoppas att du inte tar illa upp men du är bland de mest ofotogeniska katter jag fotat. Med tufsig ärrad päls, smått begynnande flint, fällperiod, ögoninflammation och dregel är det ett under att jag lyckats fånga några bra bilder, i alla fall i början. Inte kunde du vara still heller. Idag lyckas nya matte bättre och bilderna gör dig mer rättvisa för du är en fantastiskt vacker katt på alla sätt. Jag har fångat dig på film också, från första torrismutan till gos i knät. Videorna ligger ute på bloggen och man kan lika gärna stänga av ljudet på en gång så slipper man mitt gulligullande, tyvärr missar man ju dina röstinsatser också...

Till sist, detta blev ett långt brev, vill jag önska dig alla lycka i livet. Du tycks ta igen all den närhet du saknat tidigare, och du ger den flerdubbelt tillbaka. Tack Dixon.

Hej på er!

Innan jag åker iväg på semester vill jag bara berätta lite om några av katterna på hemmet. Låt oss börja med Lucky, en riktig mjukis som älskar sällskap. Lucky vill ha någon som ägnar honom mycket uppmärksamhet, på katthemmet brukar det räcka med ett försynt jamande och en trånande blick för att man ska ta sig tid för den här lilla godbiten. Han är väldigt snäll och kan vid första anblicken te sig som en väldigt lugn och stillsam katt, men skenet bedrar... Han är väldigt lekfull och blir riktigt till sig om han får kattmynta, det kan ni se nere på en av filmerna.

Lucky är väldigt, väldigt vacker, hans mage är mjuk, lurvig och beige med fläckar och man vill bara pussa på den! Han ögon är intensivt gröna och hans blick är alltid lika fängslande. När kameran kommer fram är han alltid lika duktig på att posera :)

Grabbarna bus, Stilton och Chevré, flyttade ganska nyligen. En katt kan aldrig ersätta en annan men där grabbarna bus tidigare bott bor numera....fröknarna bus. Maja och Molly.

Molly är en liten långhårig tös, jag är nästan helt övertygad om att hon, i likhet med de allra flesta andra just långhåriga honkatter, är fullt medveten om sin egen söthet.

Det finns nämligen en speciell vinkel, av mig döpt till söthetsvinkeln, som dessa katter är specialiserade på. Denna regel bygger på att huvudets (och ibland även kroppens) vinkel har en direkt koppling till kattens grad av söthet. Den största graden brukar åstadkommas genom att ligga skruvad halvt på rygg med huvudet upp och ned, gärna kombinerat med stora glittrande ögon.

Molly är en god utövare av denna sport. Hon ger en liten känsla av dum blondin men jag tror att hon är mycket smartare än vad hon utger sig för att vara. Molly är väldigt nyfiken, undersöker gärna alla skrymslen. Hon är också lekfull och slänger sig gärna som en vante efter leksakerna, ibland glömmer hon dock bort bakbenen.

Maja. Lilla fröken energi.För att på bästa sätt beskriva Maja ska jag härmed räkna upp följande regler som man ska ha i baktanke vad gäller båda dessa damer, du kan även räkna med att det är Maja som är ledaren och hjärnan i teamet.

1. Alla behållare innehållandes vatten kommer efter att du har vänt ryggen till inte längre innehålla vatten.

2. Alla vätskor (även skum) kommer att avsmakas.

3. En böjd rygg är en utomordentlig utkiksplats.

4. Favoritleken på katthemmet när rasten är slut är: Fågel fisk eller mittemellan.

5. Alla behållare kan med viss modifikation innehålla en katt.

6. Städning är en kul lek.

7. Du behöver aldrig mer köpa en flugsmälla.

8. Maja tillbringar ca 20% av sin vakna tid i luften.

Och till råga på allt, båda fröknarna är väldigt gosiga och snälla!

Jag vill också passa på och säga ett par ord om Tero och Zalar, en urmysigt grabbpar som gärna slappar, leker och tvättar varandra. De är nyfikna men ibland lite fega i nya miljöer och om det rör sig lite för mycket folk omkring dem. Zalar, bruntigré, kan nästan påminna om en stor kattunge, de är båda väldigt lekfulla och slingrar sig gärna som serpentiner runt benen på en. En mysig stund med magmassage är heller aldrig fel :) Ni kan se dem tvätta varandra på en av videorna längst ned i inlägget.

Jag avslutar med att slänga in en video på "Tygkullen". Mamma Satin hittades mager och eländig utan ägare. Hon födde snart fem stycken ungar. Vem vet om varken mamma eller ungar hade levt idag om det inte vore för de människor som ställt upp och sett till att de fått skydd, mat, tillsyn och vård. Ungarna är idag lite mer än 2 veckor gamla.

Ha nu en riktigt trevlig sommar!

//Miranda

Hej!

Här kommer några bilder på Stilton och Chevre "ostkillarna från ostfamiljen". De var en familj på fyra katter som hittades vid ett sommarstugeområde, det var tre helvita katter: Brie, Taleggio, Chevre och så Stilton som är svartsmoke. Taleggio är adopterad och Brie bor i jourhem medan grabbarna ni ser på bild bor på katthemmet.

Chevre har från början varit en mycket mysig och kelen kille, som dock bestämmer själv och absolut inte vill bli infångad när det är dags att gå in i boxen efter rasten! Stilton var mycket skyggare än resten av familjen, det har tagit tid men han har utvecklats till en mycket charmig kille som älskar att gosa när han själv får välja sina stunder.

De här grabbarna är otroligt vackra tillsammans, Chevres vita uppenbarelse brukar fånga de flesta blickar och när man tittar närmare på Stilton har han en väldigt speciell teckning. Tillsammans är dom Ying och Yang, man kan knappt titta sig mätt på dem, speciellt då de så ofta de kan ligger ihopslingrade för att mysa eller far runt som yrväder när det är dags för lek. Att leka är nämligen något de gillar båda två, med leksaker eller busa med varandra.



Jag måste också berätta om Rock och Ivans senaste "roliga timme". Eftersom både vattenskålar och vattenkranar fallit i bådas intresse så provade vi att presentera en låda med vatten, och leksaker i vattnet! Ojojoj så spännande det var, hur får man tag på leksaken utan att bli så blöt om tassarna? Man kunde riktigt se hur de tänkte och de provade sig fram med både tassar och tänder.



Så har jag även mycket glada nyheter som gäller Rock och Ivan, idag flyttar de till sitt nya hem!
Vi kommer verkligen att sakna dem här på katthemmet, de har ju tagit ganska stor plats :) De kommer att få bo på landet där de kan sträcka ut i härliga språngmarscher, trädklättring och många andra äventyr. Lycka till grabbar!

Det var allt för den här gången, trevlig midsommar!

Grabbarna bus!

Hej!

Jag tänkte berätta lite om ett par kattgrabbar som för närvarande är inhysta på katthemmet. Den ena heter Rock, en svart och smidig uppenbarelse. Han förra ägare kunde inte ha kvar honom.

Den andra katten i detta par heter Ivan. Han är en stadig blyerts grå gosse med vita tecken. Ivan hade råkat ut för en olycka som ungkatt och brutit sitt käkben. Föreningen såg till att han blev opererad och idag är käken helt åtgärdad och han är som sagt en stor rejäl katt.

Rock och Ivan fann varandra i jourhemmet de bodde i tidigare, Rock var mycket lycklig över att äntligen få en kompis, en bror som tycker lika mycket om att leka och brottas som han!

Och nog är det fart på denna duo må ni tro. De är lite som Emil i Lönneberga - gånger två. Inte nog med att de är nästan helt orädda så är de även bra på att läsa av människor och alla som är nya blir testade i reaktionsförmåga och snabbhet. När man skulle öppna deras boxdörr för att servera mat försökte de genom gott samarbete ta sig ut, Rock siktade upp på axlar och hoppade över ryggen medan Ivan (som har en något lägre tyngdpunkt) for emellan benen. Det tog ett tag innan de fick respekt för oss och lystrade till ordet Nej. Åtminstone i den situationen.

Båda är atleter och tar sig gärna an klättring på inventarier. Då Ivan tog sig upp i ett utrymme som är förbjudet för katterna (kanske var det just därför han tog sig upp dit) försökte vi med allt för att få ned honom. Peta på honom med en kvast var som att försöka peta ned ett kassaskåp, att lite respektfullt hyssja rörde honom inte i ryggen. När vi stänkte vatten på honom bara tittade han smått förvånat på oss som om han undrade om vi inte var riktigt kloka. Det som tillslut var droppen var själva ljudet av en sprayflaska, det var lite obehagligt så han masade sig ned på godkänd nivå igen utan någon överdriven brådska.

Rock tar sig gärna upp högt, på bokhyllor, väggskåp etc. Där spanar han som ett bergslejon över sina ägor. Att sitta på någons axel är även det rätt så sjysst, han kan vara riktigt nöjd med att vara accessoar när man både står och går omkring.

Ivan är ju lite större men enligt honom är ingen famn för liten, det krävs bara lite mer styrka att bära runt honom men han är nöjd så länge det varar.
Båda kommer och hälsar glatt på främlingar och svansar runt benen, Ivan skulle kunna välta en treåring om han strök sig mot en.

När det blir tråkigt och ingen vill leka så har de en rätt så god uppfinningsförmåga. Rock knycker gärna lappar och Ivan roar sig med att peta ned kylskåpsmagneter och sen slå dem in under kylskåpet. De leker med allt från körsbärstomater till pennor.

Liksom två brorsor mäter de gärna varandras styrka genom brottningsmatcher, det kan gå lite vilt till men efter regn kommer solsken och de ligger helst och vilar tillsammans efteråt. Att ta kort på brottningsmatcherna är inte det lättaste för det är snabba vändningar....


Rock älskar att åla sig på golvet, kanske är det för att få extra uppmärksamhet för man kan inte låta bli att börja gosa med honom när han ser så söt ut.
Både Rock och Ivan är snälla, lätthanterliga och trygga. När vi haft större gruppbesök har tex Rock förtjust kört gos stafett mellan varenda en och Ivan lägger sig gärna tillrätta i minst ett knä.

Den som välkomnar dessa katter i sitt hem kommer aldrig ha en tråkig stund, de är underhållare av bästa klass! Kom gärna och hälsa på Rock, Ivan och alla andra katter på hemmet under våra öppet hus på lördagar mellan 10-14.

Och så får ni inte glömma vårt firande den 6e juni, då festar vi till det med en familjedag här på katthemmet då vi bjuder på fika och ordnar massa aktiviteter för stora och små, försäljning av smycken och loppis mm. Vi håller öppet från 10-15, varmt välkomna!

Hej och välkomna!

Maj månad är plötsligt här och katterna på katthemmet passar på att fläkta morrhåren i vädringsfönstren. Ett och annat småkryp faller offer för experimentella smaklökar och fågelbion i buskarna är alltid lika uppskattad.

Föreningen har stora problem med brist på jourhem, och värre lär det bli. Redan nu får vi samtal om kattungar som dumpas i vägdiken, katter som far illa pga oansvariga ägare och högdräktiga katthonor utan ägare. Tanken på att inte kunna hjälpa dem eftersom vi inte har plats för dem är grymt nedslående. Så jag uppmuntrar alla som kan hjälpa till att göra det, sprid information bland vänner och bekanta, hälsa på katthemmet och ta med några flygblad att sätta upp på närmaste anslagstavla. Alla kan göra något.

Nu tänker jag berätta en liten historia, den handlar om katten Urban. En riktigt kall dag i vintras fick föreningen ett samtal om en katt som setts stryka omkring i Fyrispark. Den var skygg och ingen kunde komma nära, den verkade vara hemlös. En hängiven volontär åkte och tog sig en titt. Där var kattspår men ingen katt. Veckor gick men inte fick man ens en skymt. Man riggade upp en fälla och en övervakningskamera och så började den långa kvällen av vaka. Katten dök upp, med alla sinnen på helspänn, han var extremt försiktig. Man fick se honom ett snabbt ögonblick när han blev rädd för en buss och han for som en kanonkula mot närmaste skydd. Vår tappre volontär gjorde ytterligare en utflykt den kvällen för att fånga in en annan katt och när hon kom tillbaka till Fyrispark under natten så satt Fyrisparks-katten i fällan.

Jag kommer ihåg den dagen då jag kom till katthemmet och katten, Urban, var nyanländ. Han hade varit så rädd när han anlänt att han hade försökt klättra på väggarna och hade rivit ned en hel del inredning i sin box. Han låg längst in i sin koja och såg inte alls glad ut. Verkligen inte. Och gladare blev han inte av att behöva åka till veterinären men besöket var för hans bästa. Förutom de rutin ingrepp som vi gör på alla katter vi tar in i föreningen (kastrering, vaccinering och id märkning) - fick fyra tänder opereras bort. Tyvärr ett ganska vanligt ingrepp på katter som levt hemlösa.

Vi gav honom, liksom alla skyggisar behöver, tid att slappna av i sin nya omgivning. Vi provade att närma oss honom och möttes av en häftigt spottandes och morrandes katt som vevade energiskt med högerkroken så fort vi kom för nära. Han behövde mer tid. Här förstår jag att många slås av tanken: men vad har den här katten för framtid? Får skygga katter verkligen hem? Vem vill ha dem? Mår de inte dåligt? Visst kan jag hålla med om att jag i början gav upp en del suckar och pustar över att det här var en katt som skulle kräva en hel del tid och krångel, och att det skulle dröja lång tid innan den blivit så pass trygg att någon ville dela sin vardagsrums soffa med honom.. Men det bästa med den här historien är att jag hade fel.

En tid senare, under ett av de standardbesök som innefattar matning och städ, bestämde jag mig för att ge honom lite extra tid. Vi flirtade lite med varandra men han höjde genast tassen när jag sträckte fram handen. Detta hade han gjort tidigare också och av ren logik så tar man ju undan handen för att inte så en snyting.
Men ibland får man offra sig och jag sträckte handen ännu närmare.
Urbans tassar for fram - och lade sig på handen.
En nyfiken nos sköts fram.
Jag började klia lite på hans kind och han tryckte sig mot min hand. Detta var början på en underbar process som jag önskar att alla fick uppleva - vägen från skyggis till tryggis.

Något som var till situationens fördel visade sig vara hans leksinne - han var precis som en kattunge uppslukad av det röda snöret och han slängde sig mot det utan tanke på tyngdlag och omvärld. Han hade ett mycket barnsligt uttryck som var underbart charmigt. Han kom att se människors besök som något spännande och trevligt, en viktig del av processen är att ge katten en positiv känsla när vi är närvarande. En del katter går att muta med något smaskigt, andra - som i Urbans fall, går att muta med röda snören.

Urban gjorde små framsteg varje dag. De vevande tassarna som man innan varit så aktsam för var bara hans sätt att hälsa på och känna sig för - han hade ju ingen aning om hur man bör hälsa på människor eller hur man ber dem om gos. Någon gång har han säkert kelat med en människa för han visste precis hur man buffade på handen för att man skulle stryka honom över huvudet. Men i övrigt hade han lite svårt med kommunikationen. Om man rörde sig hastigt kunde han bli rädd, om man slutade klappa kunde han sätta klorna i handen och försöka dra den till sig - inte den minst smärtsamma lösningen.

Efter ett tag blev han mindre och mindre hårdhänt, han kom alltid fram till dörren och började våga stryka sig mot benen när man kom in till honom.
Han älskade sällskap. Rullade runt på rygg och gosade sig mot en och stångades med handen, han blev alldeles uppjagad och verkade inte riktigt veta vad han skulle göra av sig själv och han kröp nästan ur skinnet i sin iver.

Att bli struken över ryggen var lite otäckt och förvirrande - ryggslutet och svansen är lik som buk och mage väldigt känsliga områden för en katt. Han började lägg sig tätt intill mig och genom att jag flyttade händerna längre och längre upp i mitt knä så var han ju tvungen att följa efter. Efter hand lade han sig över mitt ben och tillslut låg han helt i mitt knä.

Vi hade många härliga stunder och han överraskade mig ofta med sina framsteg. Eldprovet var kloklippningen... Det här blir svårt - tänkte jag och såg framför mig en panikslagen katt som jag var tvungen att hålla i och samtidigt klippa hans sylvassa klor. Med kloklippare och en mängd ursäkter i förväg höll jag honom i position och började lyfta ena tassen. Det hela var över på ungefär en minut under vilken Urban gosade med min arm samtidigt som klo efter klo blev prydligt klippt. Duktig pojke.

Så en dag fick jag beskedet att någon anmält intresse för att ev adoptera Urban. Inget kunde ha gjort mig gladare. Jag tog själv kontakt med kvinnan som var intresserad. Hon heter Anneli och jag fick veta att hon är stolt ägare åt en äldre perser vid namn Gunnar och en ungkatt från Samvetet. Ungkatten var ingen mindre än Champis - en kattunge jag själv har varit jourhem åt. Champis är pigg, lekfull, hittade på en massa bus och är mycket intresserad av brottningsmatcher. Gunnar tyckte om att titta på brottningsmatcher men att delta var inte hans grej. Därför hade Anneli bestämt sig för att skaffa en tredje katt som kunde få leka med Champis så att Gunnar fick vara den åskådare han önskade vara.

Jag följde själv med till Urbans nya hem och familj bestående av Anneli, hennes särbo Lasse och katterna Champis och Gunnar. Det kändes väldigt bra att lämna honom där och jag kände mig trygg med att han hamnat på helt rätt plats. Jag har besökt honom och hans familj flera gånger sedan dess. Sist jag var där skrev vi adoptionsavtal. När jag har kommit dit har Urban legat i soffan och myst, man får komma och sätta sig bredvid och gosa. Han är inte helt van vid miljön i en lägenhet och kunde i början vara lite lättskrämd - ser han något otäckt genom fönstret så kan han springa och gömma sig berättar matte. Urban är mycket älskad för den han är och den roll han har i familjen. Ett bättre hem finns inte.

Det sade "klick" mellan Urban och Champis, de leker och brottas för allt de är värda. Champis som tidigare haft en hel del outtömlig energi ligger numera ofta utslagen på mattes säng efter att ha lekt med "lillbrorsan".
Gunnar och Urban har även intresset för åskådning gemensamt. Ibland finns inget bättre än att ligga under en säng/soffa/ett bord och bara VARA, och TITTA och LYSSNA.

Och så var sagan slut!

Hej på er!

Låt oss börja med en glad nyhet som rör de vackra katterna i mitt tidigare inlägg, Arthur och Cikoria. De kommer att få flytta till sitt nya hem inom kort! Vi hurrar för dem och önskar lycka till med ett fortsatt tryggt och kärleksfullt liv.

Två nya katter flyttade in för ett par veckor sedan. Jag börjar med att kort presentera Douglas som är en trevlig okomplicerad kille med kärlek för pussar.

Ni kan se en pussvideo på oss längst ned (jag gillar mitt jobb).

Så har vi också Dixon som har förhållit sig ytterst tveksam till vårt mänskliga sällskap och inblandning i hans liv. Han var från början varit stressad och rädd men har gått över till att vara mer utåtagerande. Den första videon är från första tiden när vi tränade honom bara med att acceptera vår närvaro och oförskämda påträngsenhet.


En vecka senare tog jag till knepet "vägen till en katts hjärta går genom magen". Ett helt vanligt torrfoder triggade igång en stor motivation, nosen gick som en målmedveten vickande missil mot det goda. Inte ens en läskig hand kunde avskräcka honom som ni ser i en video. Dock ville han först provsmaka fingertopparna vilket ledde till att jag tyvärr fick tippa av maten. Men han fortsatte äta ändå vilket tyder på gott självförtroende.

När Dixon väl insett att här fanns det godbitar att hämta blev han rent av framfusig. Han blev också rätt förbannad på kameran och dess konstiga läten så han sopade till den ett par gånger innan jag lät honom nosa på den. Han vevade rätt frekvent med sin högerkrok om man råkade vifta med en hand eller med matpåsen, vid ett tillfälle nosade han rätt på en bit som rullat under mitt knä. Friskt vågat hälften vunnet, han tryckte sig hårdhänt in under mitt ben och fick tag på biten och bara för att markera missnöjet över ansträngningen och bristen på fler bitar så slog han till mig på knät. Nu börjar det hända grejer :)
Vi ska försöka få hans klor klippta så att man i fortsättningen inte rycker undan handen när han slår, "rycket" brukar skrämma upp kattern ytterligare och övertyga den om att handen är farlig och oförutsägbar. Kan man hålla handen still fast han slår så är det så mycket bättre.

Fortsättning följer.