tisdag 5 april 2011

Hej på er!

Låt oss börja med en glad nyhet som rör de vackra katterna i mitt tidigare inlägg, Arthur och Cikoria. De kommer att få flytta till sitt nya hem inom kort! Vi hurrar för dem och önskar lycka till med ett fortsatt tryggt och kärleksfullt liv.

Två nya katter flyttade in för ett par veckor sedan. Jag börjar med att kort presentera Douglas som är en trevlig okomplicerad kille med kärlek för pussar.

Ni kan se en pussvideo på oss längst ned (jag gillar mitt jobb).

Så har vi också Dixon som har förhållit sig ytterst tveksam till vårt mänskliga sällskap och inblandning i hans liv. Han var från början varit stressad och rädd men har gått över till att vara mer utåtagerande. Den första videon är från första tiden när vi tränade honom bara med att acceptera vår närvaro och oförskämda påträngsenhet.


En vecka senare tog jag till knepet "vägen till en katts hjärta går genom magen". Ett helt vanligt torrfoder triggade igång en stor motivation, nosen gick som en målmedveten vickande missil mot det goda. Inte ens en läskig hand kunde avskräcka honom som ni ser i en video. Dock ville han först provsmaka fingertopparna vilket ledde till att jag tyvärr fick tippa av maten. Men han fortsatte äta ändå vilket tyder på gott självförtroende.

När Dixon väl insett att här fanns det godbitar att hämta blev han rent av framfusig. Han blev också rätt förbannad på kameran och dess konstiga läten så han sopade till den ett par gånger innan jag lät honom nosa på den. Han vevade rätt frekvent med sin högerkrok om man råkade vifta med en hand eller med matpåsen, vid ett tillfälle nosade han rätt på en bit som rullat under mitt knä. Friskt vågat hälften vunnet, han tryckte sig hårdhänt in under mitt ben och fick tag på biten och bara för att markera missnöjet över ansträngningen och bristen på fler bitar så slog han till mig på knät. Nu börjar det hända grejer :)
Vi ska försöka få hans klor klippta så att man i fortsättningen inte rycker undan handen när han slår, "rycket" brukar skrämma upp kattern ytterligare och övertyga den om att handen är farlig och oförutsägbar. Kan man hålla handen still fast han slår så är det så mycket bättre.

Fortsättning följer.




2 kommentarer:

  1. Hej Miranda!
    Kul att se framstegen.
    Pussa på farbror Sven från mig, jag hoppas han inte är så deppig längre?
    / Inger

    SvaraRadera
  2. Maria Deras2 maj 2011 09:09

    Hej!

    Så där kan jag sitta med Kajan i timmar:P

    P.s Kajan har det bra och trivs jätte bra här hemma med vår andra katt:)

    //maria

    SvaraRadera

Tack för att du lämnar en kommentar!