Hej och välkomna!

Maj månad är plötsligt här och katterna på katthemmet passar på att fläkta morrhåren i vädringsfönstren. Ett och annat småkryp faller offer för experimentella smaklökar och fågelbion i buskarna är alltid lika uppskattad.

Föreningen har stora problem med brist på jourhem, och värre lär det bli. Redan nu får vi samtal om kattungar som dumpas i vägdiken, katter som far illa pga oansvariga ägare och högdräktiga katthonor utan ägare. Tanken på att inte kunna hjälpa dem eftersom vi inte har plats för dem är grymt nedslående. Så jag uppmuntrar alla som kan hjälpa till att göra det, sprid information bland vänner och bekanta, hälsa på katthemmet och ta med några flygblad att sätta upp på närmaste anslagstavla. Alla kan göra något.

Nu tänker jag berätta en liten historia, den handlar om katten Urban. En riktigt kall dag i vintras fick föreningen ett samtal om en katt som setts stryka omkring i Fyrispark. Den var skygg och ingen kunde komma nära, den verkade vara hemlös. En hängiven volontär åkte och tog sig en titt. Där var kattspår men ingen katt. Veckor gick men inte fick man ens en skymt. Man riggade upp en fälla och en övervakningskamera och så började den långa kvällen av vaka. Katten dök upp, med alla sinnen på helspänn, han var extremt försiktig. Man fick se honom ett snabbt ögonblick när han blev rädd för en buss och han for som en kanonkula mot närmaste skydd. Vår tappre volontär gjorde ytterligare en utflykt den kvällen för att fånga in en annan katt och när hon kom tillbaka till Fyrispark under natten så satt Fyrisparks-katten i fällan.

Jag kommer ihåg den dagen då jag kom till katthemmet och katten, Urban, var nyanländ. Han hade varit så rädd när han anlänt att han hade försökt klättra på väggarna och hade rivit ned en hel del inredning i sin box. Han låg längst in i sin koja och såg inte alls glad ut. Verkligen inte. Och gladare blev han inte av att behöva åka till veterinären men besöket var för hans bästa. Förutom de rutin ingrepp som vi gör på alla katter vi tar in i föreningen (kastrering, vaccinering och id märkning) - fick fyra tänder opereras bort. Tyvärr ett ganska vanligt ingrepp på katter som levt hemlösa.

Vi gav honom, liksom alla skyggisar behöver, tid att slappna av i sin nya omgivning. Vi provade att närma oss honom och möttes av en häftigt spottandes och morrandes katt som vevade energiskt med högerkroken så fort vi kom för nära. Han behövde mer tid. Här förstår jag att många slås av tanken: men vad har den här katten för framtid? Får skygga katter verkligen hem? Vem vill ha dem? Mår de inte dåligt? Visst kan jag hålla med om att jag i början gav upp en del suckar och pustar över att det här var en katt som skulle kräva en hel del tid och krångel, och att det skulle dröja lång tid innan den blivit så pass trygg att någon ville dela sin vardagsrums soffa med honom.. Men det bästa med den här historien är att jag hade fel.

En tid senare, under ett av de standardbesök som innefattar matning och städ, bestämde jag mig för att ge honom lite extra tid. Vi flirtade lite med varandra men han höjde genast tassen när jag sträckte fram handen. Detta hade han gjort tidigare också och av ren logik så tar man ju undan handen för att inte så en snyting.
Men ibland får man offra sig och jag sträckte handen ännu närmare.
Urbans tassar for fram - och lade sig på handen.
En nyfiken nos sköts fram.
Jag började klia lite på hans kind och han tryckte sig mot min hand. Detta var början på en underbar process som jag önskar att alla fick uppleva - vägen från skyggis till tryggis.

Något som var till situationens fördel visade sig vara hans leksinne - han var precis som en kattunge uppslukad av det röda snöret och han slängde sig mot det utan tanke på tyngdlag och omvärld. Han hade ett mycket barnsligt uttryck som var underbart charmigt. Han kom att se människors besök som något spännande och trevligt, en viktig del av processen är att ge katten en positiv känsla när vi är närvarande. En del katter går att muta med något smaskigt, andra - som i Urbans fall, går att muta med röda snören.

Urban gjorde små framsteg varje dag. De vevande tassarna som man innan varit så aktsam för var bara hans sätt att hälsa på och känna sig för - han hade ju ingen aning om hur man bör hälsa på människor eller hur man ber dem om gos. Någon gång har han säkert kelat med en människa för han visste precis hur man buffade på handen för att man skulle stryka honom över huvudet. Men i övrigt hade han lite svårt med kommunikationen. Om man rörde sig hastigt kunde han bli rädd, om man slutade klappa kunde han sätta klorna i handen och försöka dra den till sig - inte den minst smärtsamma lösningen.

Efter ett tag blev han mindre och mindre hårdhänt, han kom alltid fram till dörren och började våga stryka sig mot benen när man kom in till honom.
Han älskade sällskap. Rullade runt på rygg och gosade sig mot en och stångades med handen, han blev alldeles uppjagad och verkade inte riktigt veta vad han skulle göra av sig själv och han kröp nästan ur skinnet i sin iver.

Att bli struken över ryggen var lite otäckt och förvirrande - ryggslutet och svansen är lik som buk och mage väldigt känsliga områden för en katt. Han började lägg sig tätt intill mig och genom att jag flyttade händerna längre och längre upp i mitt knä så var han ju tvungen att följa efter. Efter hand lade han sig över mitt ben och tillslut låg han helt i mitt knä.

Vi hade många härliga stunder och han överraskade mig ofta med sina framsteg. Eldprovet var kloklippningen... Det här blir svårt - tänkte jag och såg framför mig en panikslagen katt som jag var tvungen att hålla i och samtidigt klippa hans sylvassa klor. Med kloklippare och en mängd ursäkter i förväg höll jag honom i position och började lyfta ena tassen. Det hela var över på ungefär en minut under vilken Urban gosade med min arm samtidigt som klo efter klo blev prydligt klippt. Duktig pojke.

Så en dag fick jag beskedet att någon anmält intresse för att ev adoptera Urban. Inget kunde ha gjort mig gladare. Jag tog själv kontakt med kvinnan som var intresserad. Hon heter Anneli och jag fick veta att hon är stolt ägare åt en äldre perser vid namn Gunnar och en ungkatt från Samvetet. Ungkatten var ingen mindre än Champis - en kattunge jag själv har varit jourhem åt. Champis är pigg, lekfull, hittade på en massa bus och är mycket intresserad av brottningsmatcher. Gunnar tyckte om att titta på brottningsmatcher men att delta var inte hans grej. Därför hade Anneli bestämt sig för att skaffa en tredje katt som kunde få leka med Champis så att Gunnar fick vara den åskådare han önskade vara.

Jag följde själv med till Urbans nya hem och familj bestående av Anneli, hennes särbo Lasse och katterna Champis och Gunnar. Det kändes väldigt bra att lämna honom där och jag kände mig trygg med att han hamnat på helt rätt plats. Jag har besökt honom och hans familj flera gånger sedan dess. Sist jag var där skrev vi adoptionsavtal. När jag har kommit dit har Urban legat i soffan och myst, man får komma och sätta sig bredvid och gosa. Han är inte helt van vid miljön i en lägenhet och kunde i början vara lite lättskrämd - ser han något otäckt genom fönstret så kan han springa och gömma sig berättar matte. Urban är mycket älskad för den han är och den roll han har i familjen. Ett bättre hem finns inte.

Det sade "klick" mellan Urban och Champis, de leker och brottas för allt de är värda. Champis som tidigare haft en hel del outtömlig energi ligger numera ofta utslagen på mattes säng efter att ha lekt med "lillbrorsan".
Gunnar och Urban har även intresset för åskådning gemensamt. Ibland finns inget bättre än att ligga under en säng/soffa/ett bord och bara VARA, och TITTA och LYSSNA.

Och så var sagan slut!

Hej på er!

Låt oss börja med en glad nyhet som rör de vackra katterna i mitt tidigare inlägg, Arthur och Cikoria. De kommer att få flytta till sitt nya hem inom kort! Vi hurrar för dem och önskar lycka till med ett fortsatt tryggt och kärleksfullt liv.

Två nya katter flyttade in för ett par veckor sedan. Jag börjar med att kort presentera Douglas som är en trevlig okomplicerad kille med kärlek för pussar.

Ni kan se en pussvideo på oss längst ned (jag gillar mitt jobb).

Så har vi också Dixon som har förhållit sig ytterst tveksam till vårt mänskliga sällskap och inblandning i hans liv. Han var från början varit stressad och rädd men har gått över till att vara mer utåtagerande. Den första videon är från första tiden när vi tränade honom bara med att acceptera vår närvaro och oförskämda påträngsenhet.


En vecka senare tog jag till knepet "vägen till en katts hjärta går genom magen". Ett helt vanligt torrfoder triggade igång en stor motivation, nosen gick som en målmedveten vickande missil mot det goda. Inte ens en läskig hand kunde avskräcka honom som ni ser i en video. Dock ville han först provsmaka fingertopparna vilket ledde till att jag tyvärr fick tippa av maten. Men han fortsatte äta ändå vilket tyder på gott självförtroende.

När Dixon väl insett att här fanns det godbitar att hämta blev han rent av framfusig. Han blev också rätt förbannad på kameran och dess konstiga läten så han sopade till den ett par gånger innan jag lät honom nosa på den. Han vevade rätt frekvent med sin högerkrok om man råkade vifta med en hand eller med matpåsen, vid ett tillfälle nosade han rätt på en bit som rullat under mitt knä. Friskt vågat hälften vunnet, han tryckte sig hårdhänt in under mitt ben och fick tag på biten och bara för att markera missnöjet över ansträngningen och bristen på fler bitar så slog han till mig på knät. Nu börjar det hända grejer :)
Vi ska försöka få hans klor klippta så att man i fortsättningen inte rycker undan handen när han slår, "rycket" brukar skrämma upp kattern ytterligare och övertyga den om att handen är farlig och oförutsägbar. Kan man hålla handen still fast han slår så är det så mycket bättre.

Fortsättning följer.