Grabbarna bus!

Hej!

Jag tänkte berätta lite om ett par kattgrabbar som för närvarande är inhysta på katthemmet. Den ena heter Rock, en svart och smidig uppenbarelse. Han förra ägare kunde inte ha kvar honom.

Den andra katten i detta par heter Ivan. Han är en stadig blyerts grå gosse med vita tecken. Ivan hade råkat ut för en olycka som ungkatt och brutit sitt käkben. Föreningen såg till att han blev opererad och idag är käken helt åtgärdad och han är som sagt en stor rejäl katt.

Rock och Ivan fann varandra i jourhemmet de bodde i tidigare, Rock var mycket lycklig över att äntligen få en kompis, en bror som tycker lika mycket om att leka och brottas som han!

Och nog är det fart på denna duo må ni tro. De är lite som Emil i Lönneberga - gånger två. Inte nog med att de är nästan helt orädda så är de även bra på att läsa av människor och alla som är nya blir testade i reaktionsförmåga och snabbhet. När man skulle öppna deras boxdörr för att servera mat försökte de genom gott samarbete ta sig ut, Rock siktade upp på axlar och hoppade över ryggen medan Ivan (som har en något lägre tyngdpunkt) for emellan benen. Det tog ett tag innan de fick respekt för oss och lystrade till ordet Nej. Åtminstone i den situationen.

Båda är atleter och tar sig gärna an klättring på inventarier. Då Ivan tog sig upp i ett utrymme som är förbjudet för katterna (kanske var det just därför han tog sig upp dit) försökte vi med allt för att få ned honom. Peta på honom med en kvast var som att försöka peta ned ett kassaskåp, att lite respektfullt hyssja rörde honom inte i ryggen. När vi stänkte vatten på honom bara tittade han smått förvånat på oss som om han undrade om vi inte var riktigt kloka. Det som tillslut var droppen var själva ljudet av en sprayflaska, det var lite obehagligt så han masade sig ned på godkänd nivå igen utan någon överdriven brådska.

Rock tar sig gärna upp högt, på bokhyllor, väggskåp etc. Där spanar han som ett bergslejon över sina ägor. Att sitta på någons axel är även det rätt så sjysst, han kan vara riktigt nöjd med att vara accessoar när man både står och går omkring.

Ivan är ju lite större men enligt honom är ingen famn för liten, det krävs bara lite mer styrka att bära runt honom men han är nöjd så länge det varar.
Båda kommer och hälsar glatt på främlingar och svansar runt benen, Ivan skulle kunna välta en treåring om han strök sig mot en.

När det blir tråkigt och ingen vill leka så har de en rätt så god uppfinningsförmåga. Rock knycker gärna lappar och Ivan roar sig med att peta ned kylskåpsmagneter och sen slå dem in under kylskåpet. De leker med allt från körsbärstomater till pennor.

Liksom två brorsor mäter de gärna varandras styrka genom brottningsmatcher, det kan gå lite vilt till men efter regn kommer solsken och de ligger helst och vilar tillsammans efteråt. Att ta kort på brottningsmatcherna är inte det lättaste för det är snabba vändningar....


Rock älskar att åla sig på golvet, kanske är det för att få extra uppmärksamhet för man kan inte låta bli att börja gosa med honom när han ser så söt ut.
Både Rock och Ivan är snälla, lätthanterliga och trygga. När vi haft större gruppbesök har tex Rock förtjust kört gos stafett mellan varenda en och Ivan lägger sig gärna tillrätta i minst ett knä.

Den som välkomnar dessa katter i sitt hem kommer aldrig ha en tråkig stund, de är underhållare av bästa klass! Kom gärna och hälsa på Rock, Ivan och alla andra katter på hemmet under våra öppet hus på lördagar mellan 10-14.

Och så får ni inte glömma vårt firande den 6e juni, då festar vi till det med en familjedag här på katthemmet då vi bjuder på fika och ordnar massa aktiviteter för stora och små, försäljning av smycken och loppis mm. Vi håller öppet från 10-15, varmt välkomna!

Hej och välkomna!

Maj månad är plötsligt här och katterna på katthemmet passar på att fläkta morrhåren i vädringsfönstren. Ett och annat småkryp faller offer för experimentella smaklökar och fågelbion i buskarna är alltid lika uppskattad.

Föreningen har stora problem med brist på jourhem, och värre lär det bli. Redan nu får vi samtal om kattungar som dumpas i vägdiken, katter som far illa pga oansvariga ägare och högdräktiga katthonor utan ägare. Tanken på att inte kunna hjälpa dem eftersom vi inte har plats för dem är grymt nedslående. Så jag uppmuntrar alla som kan hjälpa till att göra det, sprid information bland vänner och bekanta, hälsa på katthemmet och ta med några flygblad att sätta upp på närmaste anslagstavla. Alla kan göra något.

Nu tänker jag berätta en liten historia, den handlar om katten Urban. En riktigt kall dag i vintras fick föreningen ett samtal om en katt som setts stryka omkring i Fyrispark. Den var skygg och ingen kunde komma nära, den verkade vara hemlös. En hängiven volontär åkte och tog sig en titt. Där var kattspår men ingen katt. Veckor gick men inte fick man ens en skymt. Man riggade upp en fälla och en övervakningskamera och så började den långa kvällen av vaka. Katten dök upp, med alla sinnen på helspänn, han var extremt försiktig. Man fick se honom ett snabbt ögonblick när han blev rädd för en buss och han for som en kanonkula mot närmaste skydd. Vår tappre volontär gjorde ytterligare en utflykt den kvällen för att fånga in en annan katt och när hon kom tillbaka till Fyrispark under natten så satt Fyrisparks-katten i fällan.

Jag kommer ihåg den dagen då jag kom till katthemmet och katten, Urban, var nyanländ. Han hade varit så rädd när han anlänt att han hade försökt klättra på väggarna och hade rivit ned en hel del inredning i sin box. Han låg längst in i sin koja och såg inte alls glad ut. Verkligen inte. Och gladare blev han inte av att behöva åka till veterinären men besöket var för hans bästa. Förutom de rutin ingrepp som vi gör på alla katter vi tar in i föreningen (kastrering, vaccinering och id märkning) - fick fyra tänder opereras bort. Tyvärr ett ganska vanligt ingrepp på katter som levt hemlösa.

Vi gav honom, liksom alla skyggisar behöver, tid att slappna av i sin nya omgivning. Vi provade att närma oss honom och möttes av en häftigt spottandes och morrandes katt som vevade energiskt med högerkroken så fort vi kom för nära. Han behövde mer tid. Här förstår jag att många slås av tanken: men vad har den här katten för framtid? Får skygga katter verkligen hem? Vem vill ha dem? Mår de inte dåligt? Visst kan jag hålla med om att jag i början gav upp en del suckar och pustar över att det här var en katt som skulle kräva en hel del tid och krångel, och att det skulle dröja lång tid innan den blivit så pass trygg att någon ville dela sin vardagsrums soffa med honom.. Men det bästa med den här historien är att jag hade fel.

En tid senare, under ett av de standardbesök som innefattar matning och städ, bestämde jag mig för att ge honom lite extra tid. Vi flirtade lite med varandra men han höjde genast tassen när jag sträckte fram handen. Detta hade han gjort tidigare också och av ren logik så tar man ju undan handen för att inte så en snyting.
Men ibland får man offra sig och jag sträckte handen ännu närmare.
Urbans tassar for fram - och lade sig på handen.
En nyfiken nos sköts fram.
Jag började klia lite på hans kind och han tryckte sig mot min hand. Detta var början på en underbar process som jag önskar att alla fick uppleva - vägen från skyggis till tryggis.

Något som var till situationens fördel visade sig vara hans leksinne - han var precis som en kattunge uppslukad av det röda snöret och han slängde sig mot det utan tanke på tyngdlag och omvärld. Han hade ett mycket barnsligt uttryck som var underbart charmigt. Han kom att se människors besök som något spännande och trevligt, en viktig del av processen är att ge katten en positiv känsla när vi är närvarande. En del katter går att muta med något smaskigt, andra - som i Urbans fall, går att muta med röda snören.

Urban gjorde små framsteg varje dag. De vevande tassarna som man innan varit så aktsam för var bara hans sätt att hälsa på och känna sig för - han hade ju ingen aning om hur man bör hälsa på människor eller hur man ber dem om gos. Någon gång har han säkert kelat med en människa för han visste precis hur man buffade på handen för att man skulle stryka honom över huvudet. Men i övrigt hade han lite svårt med kommunikationen. Om man rörde sig hastigt kunde han bli rädd, om man slutade klappa kunde han sätta klorna i handen och försöka dra den till sig - inte den minst smärtsamma lösningen.

Efter ett tag blev han mindre och mindre hårdhänt, han kom alltid fram till dörren och började våga stryka sig mot benen när man kom in till honom.
Han älskade sällskap. Rullade runt på rygg och gosade sig mot en och stångades med handen, han blev alldeles uppjagad och verkade inte riktigt veta vad han skulle göra av sig själv och han kröp nästan ur skinnet i sin iver.

Att bli struken över ryggen var lite otäckt och förvirrande - ryggslutet och svansen är lik som buk och mage väldigt känsliga områden för en katt. Han började lägg sig tätt intill mig och genom att jag flyttade händerna längre och längre upp i mitt knä så var han ju tvungen att följa efter. Efter hand lade han sig över mitt ben och tillslut låg han helt i mitt knä.

Vi hade många härliga stunder och han överraskade mig ofta med sina framsteg. Eldprovet var kloklippningen... Det här blir svårt - tänkte jag och såg framför mig en panikslagen katt som jag var tvungen att hålla i och samtidigt klippa hans sylvassa klor. Med kloklippare och en mängd ursäkter i förväg höll jag honom i position och började lyfta ena tassen. Det hela var över på ungefär en minut under vilken Urban gosade med min arm samtidigt som klo efter klo blev prydligt klippt. Duktig pojke.

Så en dag fick jag beskedet att någon anmält intresse för att ev adoptera Urban. Inget kunde ha gjort mig gladare. Jag tog själv kontakt med kvinnan som var intresserad. Hon heter Anneli och jag fick veta att hon är stolt ägare åt en äldre perser vid namn Gunnar och en ungkatt från Samvetet. Ungkatten var ingen mindre än Champis - en kattunge jag själv har varit jourhem åt. Champis är pigg, lekfull, hittade på en massa bus och är mycket intresserad av brottningsmatcher. Gunnar tyckte om att titta på brottningsmatcher men att delta var inte hans grej. Därför hade Anneli bestämt sig för att skaffa en tredje katt som kunde få leka med Champis så att Gunnar fick vara den åskådare han önskade vara.

Jag följde själv med till Urbans nya hem och familj bestående av Anneli, hennes särbo Lasse och katterna Champis och Gunnar. Det kändes väldigt bra att lämna honom där och jag kände mig trygg med att han hamnat på helt rätt plats. Jag har besökt honom och hans familj flera gånger sedan dess. Sist jag var där skrev vi adoptionsavtal. När jag har kommit dit har Urban legat i soffan och myst, man får komma och sätta sig bredvid och gosa. Han är inte helt van vid miljön i en lägenhet och kunde i början vara lite lättskrämd - ser han något otäckt genom fönstret så kan han springa och gömma sig berättar matte. Urban är mycket älskad för den han är och den roll han har i familjen. Ett bättre hem finns inte.

Det sade "klick" mellan Urban och Champis, de leker och brottas för allt de är värda. Champis som tidigare haft en hel del outtömlig energi ligger numera ofta utslagen på mattes säng efter att ha lekt med "lillbrorsan".
Gunnar och Urban har även intresset för åskådning gemensamt. Ibland finns inget bättre än att ligga under en säng/soffa/ett bord och bara VARA, och TITTA och LYSSNA.

Och så var sagan slut!

Hej på er!

Låt oss börja med en glad nyhet som rör de vackra katterna i mitt tidigare inlägg, Arthur och Cikoria. De kommer att få flytta till sitt nya hem inom kort! Vi hurrar för dem och önskar lycka till med ett fortsatt tryggt och kärleksfullt liv.

Två nya katter flyttade in för ett par veckor sedan. Jag börjar med att kort presentera Douglas som är en trevlig okomplicerad kille med kärlek för pussar.

Ni kan se en pussvideo på oss längst ned (jag gillar mitt jobb).

Så har vi också Dixon som har förhållit sig ytterst tveksam till vårt mänskliga sällskap och inblandning i hans liv. Han var från början varit stressad och rädd men har gått över till att vara mer utåtagerande. Den första videon är från första tiden när vi tränade honom bara med att acceptera vår närvaro och oförskämda påträngsenhet.


En vecka senare tog jag till knepet "vägen till en katts hjärta går genom magen". Ett helt vanligt torrfoder triggade igång en stor motivation, nosen gick som en målmedveten vickande missil mot det goda. Inte ens en läskig hand kunde avskräcka honom som ni ser i en video. Dock ville han först provsmaka fingertopparna vilket ledde till att jag tyvärr fick tippa av maten. Men han fortsatte äta ändå vilket tyder på gott självförtroende.

När Dixon väl insett att här fanns det godbitar att hämta blev han rent av framfusig. Han blev också rätt förbannad på kameran och dess konstiga läten så han sopade till den ett par gånger innan jag lät honom nosa på den. Han vevade rätt frekvent med sin högerkrok om man råkade vifta med en hand eller med matpåsen, vid ett tillfälle nosade han rätt på en bit som rullat under mitt knä. Friskt vågat hälften vunnet, han tryckte sig hårdhänt in under mitt ben och fick tag på biten och bara för att markera missnöjet över ansträngningen och bristen på fler bitar så slog han till mig på knät. Nu börjar det hända grejer :)
Vi ska försöka få hans klor klippta så att man i fortsättningen inte rycker undan handen när han slår, "rycket" brukar skrämma upp kattern ytterligare och övertyga den om att handen är farlig och oförutsägbar. Kan man hålla handen still fast han slår så är det så mycket bättre.

Fortsättning följer.

Hej!

Jag slänger in lite bilder här på Arthur och Cikoria, nytillskott på katthemmet. Ett förtjusande Europé par som även blivit utställda med goda resultat (särskilt Cikoria är mycket väl medveten om detta)

Arthur är i sina bästa år, en riktig mysfarbror. De flesta som får gissa hans ålder gissar på 3-4 år, de resterande 10 åren är det knappt någon som tror på, han har gott om barnasinne och vid blomstrande hälsa. Kattungar i alla ära men damer och farbröder har en speciell plats i mitt hjärta!

Stillbilder är på Arthur - stilig bruntigré/spotted. Cikoria, bruntabby, är med en kortis i en video för hon ansåg sig behöva sin skönhetssömn under dagens media arrangemang.

Blir en kortis idag men lugn bara, ett längre reportage är på g.

Hälsningar från Uppsala Katthem

Då kör vi igen!

Hej alla därute!

Nu är jag tillbaka igen, mycket har hänt och vi har fullt upp här på Uppsala Katthem. Många katter kom in i uselt skick under vintern och de är fortfarande tufft därute för de som är hemlösa eller bortsprungna.

Kön in till föreningen är lång och tyvärr saknar vi tillräckligt med jourhem. Jag har själv varit jourhem och det är ett fantastiskt sätt att hjälpa till på, det ger en massa tillbaka! Man lär sig otroligt mycket och får chans att lära känna fantastiska katter, alla har en egen resa och ingen är den andra lik.
Att ta sig an en skygg katt och med tålamod, kärlek och en god portion envishet få uppleva kattens framsteg är en av de bästa upplevelser jag har haft.

Här på katthemmet bor just nu flera katter som kan kännetecknas som "skygga". Vad är en skygg katt? Jag skulle säga att det är allt mellan en katt som aldrig blivit hanterad av människor till en katt som blivit fel hanterad av människor... finns alla möjliga sorter däremellan :) Men, en skygg katt visar alltid någon grad av osäkerhet, rädsla eller aggression.

Vissa skygga katter har fötts utan en ägare, av en hemlös mamma, de har inte haft någon kontakt med människor som kattungar. Dessa kan vara de som behöver mest tid att vänja sig vid hantering, men alla kan lära sig att känna sig trygga i människans sällskap.
En del katter kanske har blivit hanterade som kattungar men sedan levt som hemlösa flera år. Dessa katter brukar vara väldigt spännande. Innerst inne vet de hur man är en "tamkatt", de behöver bara tid och uppmuntran för att komma på det. Det tar olika tid för olika katter men när de väl minns så brukar de gå med en rasslande fart och de blir snabbt tryggare.

Griselda tex, hon flyttade in på katthemmet i höstas. Hon gjorde väldigt klart för oss att hon var en riktigt farlig katt, morr spott och fräs! Jättebra tänkte vi! För hon visade självförtroende och utåtagerande, en väldigt bra början. När vi väl började försöka lära känna henne ville hon inte alls sitta still, hon hoppade alltid utom räckhåll. Envis liten rackare. Men då får man helt enkelt ha tålamod och vara ännu envisare.


Efter en tid så kunde vi, men god hjälp av hennes glupande aptit, få klappa henne utan större protester. Idag klappar vi till ackompanjemang av hennes lugna spinnande. Hon leker som en liten kattunge och undersöker alla vrår. Vi tror att hon har ännu fler överraskningar åt oss och vi ser fram emot att få uppleva dem.

Och så har vi Keso. "Lillkillen". Han försökte även han se riktigt ruskig ut när han kom till oss. Han gav oss den hotfulla blicken. Problemet vara bara att Keso är världens snällaste katt. Så när vi skulle börja lära känna honom så vågade han inte röra en muskel. "Jag finns inte" måste ha varit hans mantra den första tiden. Dessa katter, som har dåligt självförtroende och är inåtriktade, brukar ta lite längre tid på sig att slappna av. Kanske har de blivit illa behandlade av människor eller förknippar hemska upplevelser med oss?
Vi gav honom tid helt enkelt, och massor med kärlek. Och trevliga rutiner, varje dag, ungefär samma tid, fick han smaka en bit kyckling vid kylskåpet.
Idag spinner Keso bara man tittar på honom, det är nästan så att fönsterrutorna skallrar. Han svarar också om man frågar honom något. Han gnäller när han inte får komma ut på rast. Keso är jättegosig och fortfarande en väldigt snäll katt, även helt främmande människor får klappa honom på hans liggplats - fast han kan tycka att det är lite läskigt i början. Han får fortfarande en liten bit kyckling vid kylsåpet. Men han blir lika glad över att få nack och kind massage.



Vår nyaste skyggis är Urban. Han har bara varit hos oss en kort tid men har redan gjort framsteg. Hungern är det bästa självförtroendet ;) Med mat kan man komma långt. Han kan sitta och äta alldeles bredvid oss och ibland får man klia lite i nacken. Ett av de första goda tecknen var att han blinkade snällt. En katt som blinkar vill inte bråka, därför blinkar vi också. Det brukar vara den första kontakten man söker hos en ny katt - blink-kontakten. Numera brukar han också blunda när man kliar honom. Nu väntar vi med spänning på hans nästa drag.

Och så kan vi glädjas åt dem som är på väg att få nya hem också, vår lilla Vita tex. Undrar om hon är lika intresserad av att klättra i bokhyllor, lukta inuti skor och ligga i banankartonger i nya hemmet?

Sådär, mer blir det inte den här gången, men jag hoppas vi ses snart igen ;)

Vintertider är svåra tider

Hej alla därute!

Det finns ständigt arbete att göra på ett katthem och denna höst/vinter är inget undantag. Jag beklagar att mina inlägg blir färre men jag ska försöka lägga upp fler bilder och videor framöver.

Kylan kom tidigt i år och det märks på katterna som vi tar in i föreningen. Det är inte ovanligt med förfrysnings skador, främst nos, tassar och öron drabbas och i flera fall tappar katterna delar av öronen. Tänderna blir förstörda av att katterna tvingas äta fryst mat. De svälter, ofta får vi samtal om katter som vistas omkring fågelborden - oftast misslyckas jaktförsöken och de försöker istället äta sig mätta på fågelfrön vilket resulterar i diarré och näringsbrist.

Alla ni därute som ser en katt som ser ut att vara hemlös, se till att den har en plats skyddad för väder och vind, ställ ut vatten gärna flera gånger under dygnet och ge den mat. Kolla om den har en id tatuering i örat och sök i skks ägarregister, om inte sätt upp lappar i närområdet och kontakta samvetet så att vi kan föra upp katten på vår kölista.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Det här är Zippy. Hon bodde på en soptipp där hon blev matad av arbetarna. När arbetarna var tvungna att sluta fanns det ingen som kunde ta hand om Zippy. Hon är en kastrerad honkatt med otydbar tatuering i örat, vi har letat febrilt efter en ägare men ännu har vi inte funnit någon.

Detta är Oprah, hon hittades i centrala Uppsala där hon sprang runt och skrek efter uppmärksamhet. Trots att denna lilla dam är otroligt tillgiven och kärleksfull har vi inte kunnat spåra någon ägare.

Detta är Griselda, hon bor på katthemmet nu och vi jobbar med att göra henne mer van vid människor. Hon är en mycket modig liten katt med skinn på näsan, är man så tuff som hon brukar det inte dröja länge förrän hon slappnar av i vår närvaro.
Detta är Peter och Pan som hittades rädda och frusna utomhus. De är inte äldre än fyra månader och hade haft en väldigt liten chans att överleva om vi inte hade tagit hand om dem.

Här är en bild på Folke och Sylvia som bor på katthemmet, ett tightare par får man leta efter!
En julig bild på Vita där hon samtidigt gör reklam för vår snygga kalender till höger. I kalendern finns riktigt snygga bilder på några av föreningens katter samt berättelser om katterna. Du kan beställa den på vår hemisda www.samvetet.com
Vita är även med i en video längst ned där hon leker i katternas överlägsna favoritleksak- banankartongen!

Hej igen!

Hej på er, hjälp, det har gått över en månad sedan jag skrev här, alltid är det någon som pockar på uppmärksamhet. Och vem kan motstå när en katt bedjande tittar på en genom nätet? Alla kräver sin tid, den där tiden är viktig. Tid för kel, tid för lek, tid för miljöträning, tid för social träning, allt anpassas efter individen.

Idag fick Folke och Sylvia en lång lekstund, det var väl behövt. Sylvia, som är liten och nätt, kan med smidighet och god precision hoppa omkring i boxen. Medan Folke, med ungefär det dubbla i kroppsmassa men tycker sig vara minst lika smidig som Sylvia, han låter som en elefant när han dundrar över möblerna så det dunsar i väggarna!
De leker så fint tillsammans, ibland sitter de mitt emot varandra, på bakhasorna. Och så boxas de och svänger med tassarna och duckar för slagen, vissa dagar kan man skratta så man får ont i magen :) Sen får de så klart en gos stund också, Folke ligger gärna i knät medan Sylvia rullar hellre ihop sig på en möbel och börjar spinna när man klappat en stund.

Zelda är en nykomling på katthemmet, men som ett bevis på den oskrivna lagen: vackra katter flyttar först, så har hon många beundrare och det dröjer inte länge innan hon flyttar. Hon är en vacker katt och är väldigt busig och aktiv samtidigt som hon är sällskaplig och kelen.

Gustav och jag, vi har våran speciella stund på morgonen. Jag tillbringar extra mycket tid hos honom och allt är noggrant schemalagt. Katter blir trygga av rutiner, samma sak vid samma tidpunkt. Jag tror att de stimuleras av att få använda sin inbyggda klocka, vilken har en stor betydelse i en katts naturliga liv.
Gustav har fått en ny möbel, en sån där med en hängkorg som han älskar att ligga i. Jag har även gjort roliga leksaker åt honom, en liten fjäder längst ut på en lång pinne som kikar fram bakom en gardin är nästan oemotståndlig även för en blyg katt!

Keso har blivit modigare och sitter gärna framme i boxen och tittar på vad de andra katterna eller personalen sysslar med. Mikk har sitt favorithäng på en möbel med god utsikt. Där brukar att ligga och kuttra lite förföriskt åt oss för att vi ska komma in och kela med honom.

Vi hade en reporter hos oss i veckan som gjorde intervju och tog flera bilder, bl.a på Mikk. Vi får se om artikeln dyker upp i tidningen 18minuter nästa vecka.

Diana får sin egna tid med min kollega, hon har varit jätteduktig. Diana tränar i skrivande stund på att inte bli rädd för dörrar som öppnas. Hon har tränat lite varje dag och nu är hon till och med lite nyfiken på vad som kan finnas bakom dörrarna. Man vet aldrig riktigt vad som har gjort att en del katter är så rädda. Kanske har de bott i en otrygg miljö eller råkat ut för en olycka. Diana är i alla fall på god väg att bli trygg, hon är så underbar och kärleksfull mot min kollega, som hon har fäst sig lite extra vid eftersom hon har jobbat mest med henne.

En nykomling på katthemmet heter Griselda. Hon har bara varit här några dagar och vi har gått försiktigt fram eftersom hon är en skygg liten dam. Snart kommer vi börja jobba mer med henne, vi börjar med handskar eftersom hon försvarar sig. Det brukar inte dröja länge innan katterna förstår att det här med att bita och riva inte gör någon skillnad. Sen handlar det bara om tid och tålamod.

Katten Lipton har utnämnt sig till kung över katthemmet. Han ser ut som en kung och för sig som en kung. Stilig är han, och charmar de flesta tvåbenta besökare. Han är väldigt kelen och busig och ibland har han lite svårt att skilja dessa aktiviteter åt. Därför är det viktigt att vara konsekvent och sätta gränser, hur ska katten annars veta hur man beter sig? När man gosar ska man inte bita, det har han lärt sig. Men ibland när man blir så där riktigt busig och kittlig så kan han nypa till. Då är det slut på goset och vi lämnar honom ifred en stund, kanske får man leka lite istället.
Att säga att katter är oförutägbara och lömska är en dålig ursäkt för att man inte förstår dem. För katter har ett tydligt kroppspråk och ger tydliga signaler, bara man vet vad man ska titta efter. Lipton är en riktig charmör och det kommer inte dröja länge förrän han har snärjt sin alldeles egna familj :)

Suune, just precis, två u:n, är på tillfälligt besök och ska alldeles snart flytta till ett jourhem. Suune är helt besatt i händer, han gnuggar sig, stryker sig, slickar och snuttar på händerna när man gosar. Detta brukar vara ett tecken på att katten har tagits för tidigt från sin mamma, den har inte fått uppleva avvänjningen och är därför lika ömhetstörstande mot människor som den var mot sin kattmamma. Suune känner stor kärlek och trygghet hos människor och visar det genom att vilja vara så nära som det går och tex snutta på fingrarna.


En annan besökare är Andy Pandy. Även han är otroligt social och kärleksfull. Om man inte hälsar på honom ordentligt så lägger han framtassarna om ens ben och tittar bedjande upp på en med glittrande ögon. Om man fortsätter ignorera honom och råkar börja sig ned så klättrar han helt enkelt upp på ens rygg eller axlar och ligger där nöjt spinnandes. Får han ligga där en stund händer det att han hinner somna.


Ja, det var allt för den här gången! På återseende :)