Brev från Dixon

Hej kära läsare!

Jag tänkte publicera ett par brev som jag har fått från fd katthemskatter och deras nya familjer. Låt oss börja med Dixon som har fått en underbar familj som älskar honom, ni kan läsa mitt brev till honom i ett tidigare inlägg, han skriver såhär i bloggen http://blog.irma.se/#home


Käraste Miranda, min första människokärlek sedan jag förlorade mitt hem.

Vi har gått igenom en himla massa du och jag sedan jag fick komma till Uppsala Katthem. Vi fick båda ha en massa tålamod för att försöka förstå varandra.

Det var roligt att läsa ditt brev till mig, min matte läste det högt för mig. Du kan vara säker på att även du äger. Mig. Sin första kärlek glömmer man aldrig. Det var så lustigt, när matte hade läst färdigt brevet från den där konstiga apparaten med de roliga knapparna på, så hörde jag din röst som kallade på mig. Jag lystrade och svarade, men jag kan inte för mitt liv fatta vad du gjorde i den där skärmen? Och hur kom du in där? Och hur hade du tänkt att jag skulle lyckas ta mig in där? Du kallade ju på mig, det hörde jag tydligt. Ja, jag får väl plocka fram tålamodet igen och får kanske en förklaring när vi ses nästa gång. Jag hoppas det blir snart. Matte säger att du är välkommen hit precis när du vill. Och om du vill också sova över så vi får dela säng på privat manér, bara du och jag. Det skulle vara roligt.

Du ska veta att jag har det bra. Öronen är rena och fina säger matte, och ögat rinner nästan inte alls längre. Jag har blivit duktigare själv också på att tvätta mig flera gånger om dagen nu när jag fått lugn och ro. Man kan nästan spegla sig i min päls säger matte.

Och så kallar hon mig för lillprinsen. Det tycker jag nästan är lite genant, jag är ju en bondpojke med stora rejäla fötter så att jag kan stå stadigt i myllan (och försvara mig ordentligt). Men okej då, blir hon gladare av det så får jag väl stå ut med det.

Hon sitter i timmar och beundrar mig när jag sover och det får hon gärna göra, jag känner mig trygg då och sover så djupt att jag nästan är medvetslös. Hon säger att hon ser i ögonvrån nu när ögat slutat rinna djupa ärr från en kattklo-attack, och hon tror att det är därför det rinner lite extra. Jag tror nog att det kan vara från det senaste stora kattkriget som jag hade innan jag kom till katthemmet. Både skadan på örat och ögat är nog därifrån. Jag kom undan precis med livhanken i behåll.

Men nu är jag säker och skadorna i både kropp och själ läker fint. Jag har lärt mig alla "hemmaljud" och bryr mig inte det minsta av varken kaffebryggare, tv, husses klampande stora fötter, eller något annat. Det känns lugnt och skönt. Det enda jag fortfarande inte gillar riktigt är när matte eller husse lagar mat. Dom går fram och tillbaka hitochdit, slamrar och grejar och har inte alls tid för mig. Då blir jag lite orolig och talar tydligt om wä wä wä wwääääää, wä wää wä, att jag vill att dom ska sätta sig en stund. Tror du dom fattade det då. Nä, matte trodde att jag tiggde mat. Åhh så tröttsamt, jag hade ju precis ätit. Då tog jag till storsläggan, alltså jag slingrade mig runt fötterna på dom, framför fötterna, bakom fötterna, ja hur jag fick hålla på. Men nu har matte äntligen fattat iallafall. Hon satte sig ner på golvet och lät mig känna mig trygg i känslan att jag är viktigast av allt, till och med viktigare än kastruller och stekpannor som bränns vid på spisen. Så nu är jag helt nöjd med henne. Får jag bara den lilla stunden och en trygg hand att vila vid så blir jag nöjd och går och lägger mig på mina kuddar i min soffa igen.

Jag har en annan viktig människa i mitt liv också. Leila. Snälla, rara Leila. Men henne har jag inte hört i skärmen med knapparna på. Vill gärna att hon också kommer och hälsar på mig, och det vet jag att matte vill också. Vi får försöka ordna till det någon gång snart.

Nä, nu orkar jag inte tänka mer, måste lägga mig och drömma lite om mina framtida jaktmarker som jag än så länge studerar noggrant från fönstret. Matte säger att nästa vår ska jag få prova om jag vill gå ut där. Än så länge är jag helt nöjd med tryggheten bakom fönsterrutan.

Wä på dig Miranda och wääää till Leila också. Vi ses snart.