Brev till Dixon

Käraste Dixon.

Jag har länge planerat att skriva detta brev, första tanken slog mig för säkert flera månader sedan när du först började göra starkt intryck på mig.

Jag tänkte börja med att hälsa från Urban, du vet, han som bodde granne med dig ett tag när du flyttade in på katthemmet. Urbans historia finns att läsa i ett tidigare inlägg på katthemmets blogg. Han hälsar att han har det gott, inte bara har han två nya bröder, han har även nöjet att ha blivit med två systrar som är jourhemskatter i hemmet. Han tycker att det funkar bra, tjejerna bestämmer, till och med över Champis, men så länge Urban får fortsätta med sina långa sovmornar så är han nöjd.

Din historia, den del jag känner till, började just på katthemmet. Vi vet inte så mycket mer om din bakgrund och du har varit tämligen tystlåten vad gäller detaljer, det enda vi vet är att du bott invid en gård och att man uppmärksammade dig när gårdens ägare flyttade. Ingen gjorde anspråk på dig, jag hoppas att du inte kallar mig fördomsfull men okastrerade skygga hankatter brukar i det flesta fall sakna ägare.

Min första tanke när du flyttade in på hemmet var att du just aldrig haft någon ägare, eller någon positiv kontakt med människor över huvud taget. Nu skäms jag, för satt jag inte och skrev exakt samma sak om Urban? Jag ska aldrig mer döma en katt i första taget, tänkte jag då. Och så flyttade du in och jag tänkte "jaha, här har vi en skyggis igen, han beter sig helt annorlunda än Urban så det här kommer nog ta lång tid"

Skillnaden mellan dig och Urban var att du var arg. Nej förresten, du var riktigt förbannad. Du morrade ända ned från tårna och frustade som en ilsken tjur. Nog hade vi respekt för dig, jag var också osäker på om jag skulle närma mig dig när du var så pass stressad som du var den där första tiden. Så vi lät dig vara. Jag förstår att du var rädd, det där med att vara instängd kan vara ytterst frustrerande och jag hade önskat så att vi kunde ha talat om för dig att du var trygg hos oss.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur ont du måste ha haft det. Då när du var hemlös menar jag. För den där öroninflammationen du hade, den var inte att leka med. Till på köpet hade du ögoninflammation också. Hur länge hade du haft det innan du kom till oss? En månad? Ett halvår? Ett år? Senare, när veterinären fick ta en ordentlig titt på dig och ordinerade allehanda medikamenter mot svullnaden som till och med hindrade ortoskopet från att ta en närmare titt därnere, så måste det ha varit en lättnat att slippa den ständiga smärtan. Ditt stukade öra pekade till och med rakt upp igen.

Det var i alla fall ögoninflammationen vi fick börja med. Visst hade jag droppat ögonen på sura katter förut men aldrig på en katt som i praktiken skulle kunna klösa ur mina egna om jag försökte. Varför skulle jag inte varit orolig?

Nog blev du överraskad när du plötsligt fick en filt över dig, och ännu mer paff blev du när jag försiktigt vecklade fram ditt huvud och med andan i halsen lyckades pricka ögondropparna rätt i ögat på dig. Du måste ha undrat vad sjutton jag höll på med, inte kunde du hindra dropparna från att falla heller. Jag var så glad att det fungerade, ja, jag var riktigt stolt över dig.

Det sägs att vägen till en katts hjärta går via magen. Det tycktes du ha hört talas om. När blötmaten på sin höjd lockade dig dovt morrandes fram till matplatsen trots att vi tjuvkikade genom dörröppningen, tycktes torrisarna göra dig besatt. Jag har aldrig sett en katt sätta nosen i vädret på det sättet du gjorde, med djupa andetag och en stark målmedvetenhet. Det var en god idé i början för du kunde inte låta bli att leta reda på godbitarna. Du hade dock ett vaksamt öga på mig och i och med morrningarna som kom med jämna mellanrum lät du mig veta att du inte var på humör för något fuffens. Som du minns kunde jag ju inte låta bli ändå och jag lade några torrisar i min hand. Tur att du var så pass driven av godbitarna, men du tycktes veta att det var fuffens på gång för du morrade redan när du såg torrisarna i handen på mig. Att du sedan inte kunde se skillnad på torris och fingertopp var ju beklagligt men ett nödvändigt ont i processen.

Ja, jag ber om ursäkt för det där med sopborsten. Det fungerar för en del katter och man måste ju prova sig fram, du var inte direkt samarbetsvillig och gav mig ingen vink om hur jag skulle närma mig dig. Tanken är att 1. ett litet föremål i plast inte ska vara lika skrämmande för katten, och 2. ett litet föremål i plast tenderar inte skrika högt om någon får för sig att bita i det. Det var i alla fall första gången jag nuddade vid dig! Jaja, via en liten sopborste då.

Vi fortsatte med torrisar i handen, den här gången hade jag dock sådana där plasthandskar på mig, de var alldeles lagom för att du inte skulle "råka" rispa upp min hand när du gapade efter godbitarna.

Förresten, det där med att dänga till med tassen, i början lade du rikligt med kraft bakom högerkroken. Var du så taktisk att du visste att torrisarna skulle flyga ur handen om man dängde på den? För det aktuella problemet just då var ju att så fort du såg en hand så drämde du till den i hopp om att det skulle regna torrisar. Det var därför vi slutade med att mata från handen, tji fick du! Händer hade uppenbarligen fått en positiv betydelse för dig men du lyckades inte riktigt anpassa ditt språk till att få oss att förstå vad du ville ha. Med våld kommer man ingen vart. Sägs det i alla fall.

Jag tycker att det var häftigt i alla fall att du började kommunicera, vad är det som säger att det är människorna som går ned på kattens kommunikationsnivå och inte tvärt om?

Dagen med stort D, minns du den? Jag kommer alltid att spara den känslan djupt inne i mitt hjärta. Jag fick nudda dig och klia dig snabbt i nacken när du dammsugade i dig dina torrisar, so long so good. Du tenderade fortfarande veva med högerkroken men utan någon särskild tyngd bakom. När jag lät handen glida över dina skuldror och du plötsligt höjde dig upp mot min hand stannade världen. Gud vad löjligt det låter, men det kändes faktiskt så. Man håller liksom andan som för att spänna alla sinnen och försöka bli klar över om det som hänt faktiskt har hänt. Vi gjorde samma sak en gång till. Och igen. Och igen. Och igen. Plötsligt förstod du mig. Du och jag, vi kelade. Jag visste inte ens att du visste hur man gjorde. Du kanske inte ens visste att jag visste hur man gjorde. Vem vet? Vi fortsatte att kela, du använde fortfarande ett väldigt hårdhänt språk men på bara en kvart så var du plötsligt där bredvid mig och jag fick kela med dig.

Nästa gång vis sågs och kelade så spann du.

Nu när det hela börjat rulla så gick det bara fortare och fortare, jag spenderade så mycket tid jag kunde hos dig. Du var fortfarande hårdhänt och skrämde fortfarande livet ur en del volontärer, du hade tex egenheten att morrandes och tjutande rusa fram när maten serverades och i princip slå matskålen ur handen på den olyckligt aktuelle servitören.

När man var inne hos dig var du mycket målinriktad - du visste väl att händerna var källan till kel men samtidigt verkade du rädd för att de skulle strypa dig eller att vi skulle kasta oss över dig och bita dig i rumpan. Du var kort sagt ganska splittrad.

Men vad jag alltid har funderat på är varför du inte tycktes skygga för händer som kom emot dig utan att du dängde på händer som förflyttades IFRÅN dig. Var det ditt sätt att säga "kom tillbaka"? Som när man tex var tvungen att sträcka sig efter toalettspaden för att mocka och du flög fram som en projektil och dängde på både armen, handen och spaden. Jag önskar så att du kunde berätta varför du gjorde som du gjorde.

Du fortsatte att göra stormsteg, första målet från gos bredvid mig var såklart gos i knät. Och eftersom du med tiden blev så pass fäst vid händerna behövde man bara flytta händerna upp i knät för att du skulle ta mod till dig att följa efter.

Det tog några dagars tvekande men det gick förundransvärt fort och när du väl hittat din plats i knät kunde du inte få nog. Det var nästa lilla problem, du blev helt enkelt alldeles för uppjagad och hade fullt sjå att hela tiden hålla koll vart händerna befann sig så att du kunde utnyttja deras goskapacitet så mycket som möjligt. Du for runt som en liten virvelvind i knät och det var långt ifrån den avslappnade sinnesstämning vi var ute efter. Därför provade vi att helt enkel bara låta händerna ligga stilla i knät så att du fick sköta det där med goset på egen hand. Och det gick ju fint, efter en kvart kunde du till och med lägga dig till ro och somna en stund.
Men nåde den som plötsligt, lite för hastigt reste på sig och rörde sig mot utgången. Då kunde man få sig en hurring mot oförskämdheten, eller så kanske du bara blev orolig och ville markera att du var osäker? Du har som sagt varit ganska innesluten och behållit dina känslor för dig själv, vi önskar så att du kunnat berätta hur du kände.

Nå, du gick från att ha varit en vildkatt till ömhetstörstande, knäberoende goskatt. Vem kunde ana? Och en annan sak, jag har ALDRIG träffat en katt som dreglade så mycket som du gjorde, jag hoppas att du inte tar illa upp men man blev liksom dragerad i dregel! Att katter dreglar överdrivet tror man har att göra med avvänjningsperioden från mamma katt, flyttade du hemifrån för tidigt? Förlorade du din mamma? Förlåt, det kanske är känsliga frågor det här men vi människor vet så lite om katters beteende att vi oftast bara kan gissa. Att dregla är vad jag vet en reflex när ungarna diar och kopplat till den trygghet som mamma katt ger sina ungar. Att sen vuxna katter dreglar kan vara ett sätt att göra sig själva trygga tex när de är stressade eller splittrade. Eller så är det bara en reaktion i en situation när katten känner samma trygghet eller samma känslomässiga tillstånd som den hade med mamma katt när den diade. Jag gissar på det, det finns säkert fler teorier.

Du blev allmänt känd som knä-igeln på katthemmet. Du lindade volontär efter volontär kring ditt lilla katthjärta och ditt hårdhänta språk mildrades. Din blick var lugn och harmonisk, du var inte längre lika stressad. Ditt mål i livet, ditt Nirvana, tycktes vara en människas knä och en människas närhet. Så fort du såg någon komma lät du höra din alldeles speciella stämma, ett bräkande äääääää som kunde brytas upp i små gläfsningar, wä wä wä! Dina tassar trampar till ackompanjemang.
Aldrig har jag varit så frestad att ta med en katt hem, trots att jag vet att min situation just nu inte tillåter mig ha katt. Men det brydde ju inte du dig om, du charmade mig totalt, du ägde mig nu och då och kommer alltid att göra det.


Det fanns dock en person som du lindade så pass hårt att hon inte hade möjlighet att slippa undan. Dagen du flyttade var jag glad, sorgsen, stolt,nervös och en massa andra saker på en och samma gång. Jag vill att du hälsar din nya matte och husse från mig, vi känner ju varandra, din matte och jag, så jag vet vilken underbar familj du har fått. Jag vill också tacka för brevet jag fick där det stod om dina första timmar i nya hemmet, du hade först gömt dig under sängen men sedan tillbringar flera timmar med matte i sängen där du, gissningsvis, dreglade av lycka.

Hon har ju även skrivit en blogg om dig och det är inte utan tårar i ögonen som jag kan läsa om hur du lever rövare med leksaksmöss, skriver på datorn och erövrar kuddar. blog.irma.se

Jag hoppas att du inte tar illa upp men du är bland de mest ofotogeniska katter jag fotat. Med tufsig ärrad päls, smått begynnande flint, fällperiod, ögoninflammation och dregel är det ett under att jag lyckats fånga några bra bilder, i alla fall i början. Inte kunde du vara still heller. Idag lyckas nya matte bättre och bilderna gör dig mer rättvisa för du är en fantastiskt vacker katt på alla sätt. Jag har fångat dig på film också, från första torrismutan till gos i knät. Videorna ligger ute på bloggen och man kan lika gärna stänga av ljudet på en gång så slipper man mitt gulligullande, tyvärr missar man ju dina röstinsatser också...

Till sist, detta blev ett långt brev, vill jag önska dig alla lycka i livet. Du tycks ta igen all den närhet du saknat tidigare, och du ger den flerdubbelt tillbaka. Tack Dixon.

Hej på er!

Innan jag åker iväg på semester vill jag bara berätta lite om några av katterna på hemmet. Låt oss börja med Lucky, en riktig mjukis som älskar sällskap. Lucky vill ha någon som ägnar honom mycket uppmärksamhet, på katthemmet brukar det räcka med ett försynt jamande och en trånande blick för att man ska ta sig tid för den här lilla godbiten. Han är väldigt snäll och kan vid första anblicken te sig som en väldigt lugn och stillsam katt, men skenet bedrar... Han är väldigt lekfull och blir riktigt till sig om han får kattmynta, det kan ni se nere på en av filmerna.

Lucky är väldigt, väldigt vacker, hans mage är mjuk, lurvig och beige med fläckar och man vill bara pussa på den! Han ögon är intensivt gröna och hans blick är alltid lika fängslande. När kameran kommer fram är han alltid lika duktig på att posera :)

Grabbarna bus, Stilton och Chevré, flyttade ganska nyligen. En katt kan aldrig ersätta en annan men där grabbarna bus tidigare bott bor numera....fröknarna bus. Maja och Molly.

Molly är en liten långhårig tös, jag är nästan helt övertygad om att hon, i likhet med de allra flesta andra just långhåriga honkatter, är fullt medveten om sin egen söthet.

Det finns nämligen en speciell vinkel, av mig döpt till söthetsvinkeln, som dessa katter är specialiserade på. Denna regel bygger på att huvudets (och ibland även kroppens) vinkel har en direkt koppling till kattens grad av söthet. Den största graden brukar åstadkommas genom att ligga skruvad halvt på rygg med huvudet upp och ned, gärna kombinerat med stora glittrande ögon.

Molly är en god utövare av denna sport. Hon ger en liten känsla av dum blondin men jag tror att hon är mycket smartare än vad hon utger sig för att vara. Molly är väldigt nyfiken, undersöker gärna alla skrymslen. Hon är också lekfull och slänger sig gärna som en vante efter leksakerna, ibland glömmer hon dock bort bakbenen.

Maja. Lilla fröken energi.För att på bästa sätt beskriva Maja ska jag härmed räkna upp följande regler som man ska ha i baktanke vad gäller båda dessa damer, du kan även räkna med att det är Maja som är ledaren och hjärnan i teamet.

1. Alla behållare innehållandes vatten kommer efter att du har vänt ryggen till inte längre innehålla vatten.

2. Alla vätskor (även skum) kommer att avsmakas.

3. En böjd rygg är en utomordentlig utkiksplats.

4. Favoritleken på katthemmet när rasten är slut är: Fågel fisk eller mittemellan.

5. Alla behållare kan med viss modifikation innehålla en katt.

6. Städning är en kul lek.

7. Du behöver aldrig mer köpa en flugsmälla.

8. Maja tillbringar ca 20% av sin vakna tid i luften.

Och till råga på allt, båda fröknarna är väldigt gosiga och snälla!

Jag vill också passa på och säga ett par ord om Tero och Zalar, en urmysigt grabbpar som gärna slappar, leker och tvättar varandra. De är nyfikna men ibland lite fega i nya miljöer och om det rör sig lite för mycket folk omkring dem. Zalar, bruntigré, kan nästan påminna om en stor kattunge, de är båda väldigt lekfulla och slingrar sig gärna som serpentiner runt benen på en. En mysig stund med magmassage är heller aldrig fel :) Ni kan se dem tvätta varandra på en av videorna längst ned i inlägget.

Jag avslutar med att slänga in en video på "Tygkullen". Mamma Satin hittades mager och eländig utan ägare. Hon födde snart fem stycken ungar. Vem vet om varken mamma eller ungar hade levt idag om det inte vore för de människor som ställt upp och sett till att de fått skydd, mat, tillsyn och vård. Ungarna är idag lite mer än 2 veckor gamla.

Ha nu en riktigt trevlig sommar!

//Miranda